Gågatan

Jag behöver ingen annan, och tror inte hon gör det heller. Jag är den rätta för henne, och om jag inte skulle vara det så tänker jag se till att vara det ändå. Jag tänker helt enkelt inte missta henne.

När jag tänker på vem som är perfekt för henne så ser jag inte alltid mig själv, men jag vet att jag är det, hon kommer aldrig hitta någon bättre än mig. Inte för att jag är självgod utanför att vi passar perfekt ihop. Det är egentligen inget mer med det... Jag ska se till att ta mig samman, jag vet nämligen att det inte finns någon bättre än henne...min Paula.

Jag sitter och skakar, snöbollen är satt i rullning och nu finns det inget som kan stoppa den. Fryser jag? Nej det tror jag inte. Jag virar in mig i ett täcke för att kunna avgöra vad det är som får mina armar att skaka så att fingrarna smattrar mot tangentbordet. Skakningarna tycks endast leda till stavfel, varpå detta leder till att mina tankar inte kan sammanfattas lika fort som jag önskat. Täcket hjälper inte, och varför skulle det? Jag visste mycket väl att anledning till att jag sitter och skakar sent på natten inte handlar ett dugg om att jag fryser utan om nått helt annat. Det handlar om henne.

Eller, det handlar inte om henne, det handlar om mig. Det handlar om min fruktansvärda osäkerhet. Det handlar om mitt eviga puzzlande. Det handlar om svartsjuka. Men framförallt så handlar det som sagt om min helvetiska osäkerhet.

Ibland, i rätt umgänge, så kan jag faktiskt tro att jag är någon, någon att räkna med. Någon som är häftig... någon som folk fascineras av, nått snyggt, coolt, djävla avskum;en sådan som tjejer vill ha. Men jag inser oftast att så är inte fallet, jag är inte han. Jag är en fjant, ibland kan vara stolt över detta men oftast får bara denna figur mig att må illa. Denna fjant existerar, lever och frodas i osäkerhet och dess enda bränsle är att då och då få känna sig lite speciell. Det är i detta problemet ligger. Någon som är osäker i denna grad kommer nästan aldrig att känna sig speciell.

Jag har slutat skaka, bara för stunden, för jag känner hur det pyr inom mig. Jag vet även att så fort som jag slutar skriva så kommer allt komma tillbaka. Jag fortsätter...

Kärleken har aldrig varit enkel, jag har många gånger velat spy galla i dess riktning och varenda affär som dragits igång har alltid slutat i konkurs. Det har inte varit något negativt, snarare tvärtom för jag kan inte undgå det faktum att det har format mig till den jag är idag,men otrohet och äganderätt kan göra hemska saker mot den som blir utsatt för det.

Det är klart att min osäkerhet börjar redan i min ungdom. Det kändes nästan alltid som att jag förföljde mina vänner snarare än att jag umgicks med dem. Man var ofta utbytbar när det dök upp någon med högre status än en själv. Dom äldre var ofta snabba med att fälla kommentarer som orsakade ännu mer osäkerhet och ens vänner fyllde gärna i när körer utav skratt utbrast. Uppe på detta så kommer de dåliga relationerna som på band, och det är någonstans här som min osäkerhet når sitt crescendo. Jag undrar fortfarande hur någon kan vilja ha någon som mig själv, "världens bästa kille", som endock inte är tillräckligt bra för att man kan vara varken trogen eller mänsklig emot honom.

Men nu är det annorlunda.. Hon älskar mig, jag tror henne. Jag älskar henne mer än någon tidigare, och hon tror mig. Eller om hon gör det vet jag egentligen inte, men det spelar ingen roll... för jag vet att hon är den underbaraste som någonsin stegat in i mitt liv. Men det är även här problemen uppstår. Separationsångest, kanske på grund utav ens skilda föräldrar. OSÄKERHET. Men framförallt svartsjuka... svartsjuka som inte grundar sig i fakta, den grundar sig endast i löjliga misstankar och rädsla.

Snöbollseffekten vräker på och det gör ont i mig när jag tänker på det, men jag kan inte sluta. Det enda som får stopp på det här är min älsklings armar. När hennes närhet kan bekräfta att hon är min, och bara min. Det är därför jag flyttar, inte för att jag nödvändigtvis vill bo i en annan stad, utan för att jag måste. Jag måste för att personen jag älskar driver mig till vansinne när hon inte är vid min sida. Men när hon är det, då är det himmelen på jorden... dagar och veckor passerar i all världens fart och lämnar endast glada minnen o sina spår. Jag måste flytta för att om jag inte gör det så kommer all den kärlek jag vill ge henne istället tvinga mig att lämna henne... denna flicka som jag älskar mest utav allt.

Jag kan inte hjälpa att jag ser henne ihop med människor jag avskyr varje gång jag är utan henne, min fantasi är för bra på att framställa dessa bilder. Den enda gången då vetskapen om att det kan vara sant inte är i mitt huvud är när hon är med mig. Så nu flyttar jag, ner till henne, något som borde skrämma mig men endast känns underbart... och nödvändigt. Kanske är det romantikern i mig som talar, kanske är det min osäkerhet,fjanten eller dylikt.

Jag vet att när jag gav mig in i detta förhållandet så tänkte jag att jag skulle ta de sista skärvorna som fanns kvar utav mig själv och ge varenda liten bit till henne, något som jag gjort. Nu tänker jag ibland att det kan ha varit ett korkat val att ha satsat allt på ett och samma kort, men det känns som att om inte detta funkar... ja.. då gör inget det. Jag kommer aldrig träffa någon som kommer betyda mer för mig. Det är med den vetskapen jag alltid kommer ge henne mitt allt, och om det brister ändå... ja då är kärlek inte för mig helt enkelt.