Gågatan

Jag behöver ingen annan, och tror inte hon gör det heller. Jag är den rätta för henne, och om jag inte skulle vara det så tänker jag se till att vara det ändå. Jag tänker helt enkelt inte missta henne.

När jag tänker på vem som är perfekt för henne så ser jag inte alltid mig själv, men jag vet att jag är det, hon kommer aldrig hitta någon bättre än mig. Inte för att jag är självgod utanför att vi passar perfekt ihop. Det är egentligen inget mer med det... Jag ska se till att ta mig samman, jag vet nämligen att det inte finns någon bättre än henne...min Paula.

Jag sitter och skakar, snöbollen är satt i rullning och nu finns det inget som kan stoppa den. Fryser jag? Nej det tror jag inte. Jag virar in mig i ett täcke för att kunna avgöra vad det är som får mina armar att skaka så att fingrarna smattrar mot tangentbordet. Skakningarna tycks endast leda till stavfel, varpå detta leder till att mina tankar inte kan sammanfattas lika fort som jag önskat. Täcket hjälper inte, och varför skulle det? Jag visste mycket väl att anledning till att jag sitter och skakar sent på natten inte handlar ett dugg om att jag fryser utan om nått helt annat. Det handlar om henne.

Eller, det handlar inte om henne, det handlar om mig. Det handlar om min fruktansvärda osäkerhet. Det handlar om mitt eviga puzzlande. Det handlar om svartsjuka. Men framförallt så handlar det som sagt om min helvetiska osäkerhet.

Ibland, i rätt umgänge, så kan jag faktiskt tro att jag är någon, någon att räkna med. Någon som är häftig... någon som folk fascineras av, nått snyggt, coolt, djävla avskum;en sådan som tjejer vill ha. Men jag inser oftast att så är inte fallet, jag är inte han. Jag är en fjant, ibland kan vara stolt över detta men oftast får bara denna figur mig att må illa. Denna fjant existerar, lever och frodas i osäkerhet och dess enda bränsle är att då och då få känna sig lite speciell. Det är i detta problemet ligger. Någon som är osäker i denna grad kommer nästan aldrig att känna sig speciell.

Jag har slutat skaka, bara för stunden, för jag känner hur det pyr inom mig. Jag vet även att så fort som jag slutar skriva så kommer allt komma tillbaka. Jag fortsätter...

Kärleken har aldrig varit enkel, jag har många gånger velat spy galla i dess riktning och varenda affär som dragits igång har alltid slutat i konkurs. Det har inte varit något negativt, snarare tvärtom för jag kan inte undgå det faktum att det har format mig till den jag är idag,men otrohet och äganderätt kan göra hemska saker mot den som blir utsatt för det.

Det är klart att min osäkerhet börjar redan i min ungdom. Det kändes nästan alltid som att jag förföljde mina vänner snarare än att jag umgicks med dem. Man var ofta utbytbar när det dök upp någon med högre status än en själv. Dom äldre var ofta snabba med att fälla kommentarer som orsakade ännu mer osäkerhet och ens vänner fyllde gärna i när körer utav skratt utbrast. Uppe på detta så kommer de dåliga relationerna som på band, och det är någonstans här som min osäkerhet når sitt crescendo. Jag undrar fortfarande hur någon kan vilja ha någon som mig själv, "världens bästa kille", som endock inte är tillräckligt bra för att man kan vara varken trogen eller mänsklig emot honom.

Men nu är det annorlunda.. Hon älskar mig, jag tror henne. Jag älskar henne mer än någon tidigare, och hon tror mig. Eller om hon gör det vet jag egentligen inte, men det spelar ingen roll... för jag vet att hon är den underbaraste som någonsin stegat in i mitt liv. Men det är även här problemen uppstår. Separationsångest, kanske på grund utav ens skilda föräldrar. OSÄKERHET. Men framförallt svartsjuka... svartsjuka som inte grundar sig i fakta, den grundar sig endast i löjliga misstankar och rädsla.

Snöbollseffekten vräker på och det gör ont i mig när jag tänker på det, men jag kan inte sluta. Det enda som får stopp på det här är min älsklings armar. När hennes närhet kan bekräfta att hon är min, och bara min. Det är därför jag flyttar, inte för att jag nödvändigtvis vill bo i en annan stad, utan för att jag måste. Jag måste för att personen jag älskar driver mig till vansinne när hon inte är vid min sida. Men när hon är det, då är det himmelen på jorden... dagar och veckor passerar i all världens fart och lämnar endast glada minnen o sina spår. Jag måste flytta för att om jag inte gör det så kommer all den kärlek jag vill ge henne istället tvinga mig att lämna henne... denna flicka som jag älskar mest utav allt.

Jag kan inte hjälpa att jag ser henne ihop med människor jag avskyr varje gång jag är utan henne, min fantasi är för bra på att framställa dessa bilder. Den enda gången då vetskapen om att det kan vara sant inte är i mitt huvud är när hon är med mig. Så nu flyttar jag, ner till henne, något som borde skrämma mig men endast känns underbart... och nödvändigt. Kanske är det romantikern i mig som talar, kanske är det min osäkerhet,fjanten eller dylikt.

Jag vet att när jag gav mig in i detta förhållandet så tänkte jag att jag skulle ta de sista skärvorna som fanns kvar utav mig själv och ge varenda liten bit till henne, något som jag gjort. Nu tänker jag ibland att det kan ha varit ett korkat val att ha satsat allt på ett och samma kort, men det känns som att om inte detta funkar... ja.. då gör inget det. Jag kommer aldrig träffa någon som kommer betyda mer för mig. Det är med den vetskapen jag alltid kommer ge henne mitt allt, och om det brister ändå... ja då är kärlek inte för mig helt enkelt.

Men idag åkte hon iväg, med min bilnyckel dessutom, och det ska bli kul att se hur jag kommer klara mig. Det känns redan lite surt. Mestadels för att jag fick reda på att jag kanske kommer bli tvungen att sluta på jobbet pga att en arbetsgivare dragit in sitt kontrakt vilket leder till att halva firman jag jobbar på antagligen kommer få avgå. Detta suger sååå otroligt mycket att jag blir helt deprimerad bara av tanken. Önskar min älsk var här nu.

Jag har precis fixat en hel drös med manga serier och en stor bunt med musik som jag ska kurera mig med. Jag har ju inte direkt förlorat min flicka och jobb skiten är ju inte officiell än...

Här får ni lite musik:

Kid Cudi - Make Her Say(Ft. Kanye West & Common)

The XX - Crystalised

Mr Hudson - Everything Is Broken(Ft. Kid Cudi)

Bombadil - Honeymoon

Annars har jag bara väntat på att klockan ska bli... om en timma, då tar jag bilen och åker och hämtar min kära.

Allt känns lite konstigt dock, jag är typ nervös. Jag har ingen aning om varför men det kommer säkerligen bli underbart att se henne igen. Jag har handlat frukost till oss för imorgon, förhoppningsvis uppskattat. Jag har även precis klivit ut ur duschen och klätt upp mig.. eller upp och upp, jag har inte dragit på mig ett par mjukisar, förhoppningsvis uppskattat. Sen skall jag hämta henne, förhoppningsvis uppskattat. Jag gör allt för denna flicka för att hon skall älska mig, och för att hon ska förstå att jag älskar henne.. förhoppningsvis väldigt uppskattat haha.

Snart är hon här, lycka!

Det jag gjorde var att äta frukost för att sedan ta solstolen och gå ut och lägga mig för att få några soltimmar och även för att lyssna igenom en skiva som jag recenserade senare på dagen, se här: http://blog.whoa.nu/2009/08/06/whoa-preview-allyawan-blu-duk-tales-vol-3/

Efter att ha skrivit hela recensionen så tog jag bilen för att plocka upp B runt sjutiden. Vi drog ut till Delsjön för att bara chillaxa ett tag.

Sedan åkte jag vidare för att träffa N och E, vi spela spel och glodde på en sjukligt dålig film.

Angående min underbara partner så känns allt rätt bra, jag saknar henne och önskar verkligen att jag hade fått lite mer än ett sms på hela dagen, men sådant är livet och jag får ju trots allt se mitt hjärta imorgon. Ja snart är detta lilla eldprov över och med hittills så känns det fan ändå helt okej. Hade jag fått bestämma så hade hon förstått min oro lite bättre och stillat den oftare men vad fan ska man göra? Jag är en fjant som behöver höra ifrån min älskade titt som tätt... men jag är kär, och orolig.. sådan är jag.

När alarmet ljuder så ringer jag min bror och B, jag bestämmer möte med bror min på Linnéterrassen och går efter två välsmakande öl vidare för att möta upp B vid Colors.

Väl inne på Colors är det galet många människor, jag och B flänger omkring i dom mest konstiga konstellationer av människor och trivs ganska bra. Jag blir förfrågad av en skum brud om jag vill följa med ut på cigg, varpå jag tar B i armen och säger att endast om min vän får en cigarett också, Det får han. Väl ute så säger människan inte ett ord till oss efter att ha hostat upp cigaretterna, det slutar istället med att vi börjar prata med några av hennes vänner som jag träffat tidigare genom bekanta. De trodde naturligtvis att alla vi kände varandra men så var ju inte fallet, här borde B ha raggat på damerna men så blir det inte, eller det tror jag i alla fall inte. Vi skiljes tillslut åt, vilket antagligen var för det bättre. Sedan sluter vi upp med några gamla vänner till mig. Där pratar jag om min kära flickvän som farit iväg, och B var snabb med att fylla i att jag var en patetisk människa utan henne. 

Fler människor passerar under kvällens gång, bland annat en snubbe vars skiva jag skall recensera idag. Men i allt detta tumult så tänker jag bara på min kära flickvän heeela tiden. Dock har min galenskap lagt sig, jag har börjat vänja mig vid tanken av att hon är borta och det börjar kännas riktigt bra. Jag menar, jag älskar henne, hon älskar mig.. vad kan gå fel? Jag är mest glad för henne skull nu för att hon får göra nått roligt. Självklart hade jag velat ha henne här istället, men det är inte hela världen... Det var gårdagens slutsats, och det känns rätt bra. Fast ibland växer det upp små orosmoln i mig, men jag börjar bli en djävul på att dämpa det illa kvickt och ersätta det med kärleksfull längtan.

Jag vaknade igen vid 8:00 trots att mina väckarklocka var ställd på 9:00. Dock går jag inte upp för det, utan snozar ändå två gånger. Sedan slänger jag på mig mina trasor,hoppar in i bilen och kör ner för att möta E. Vi kör ett par mil där vi pratar om det ena, och även det andra. Det enda som jag egentligen tänker på dock är min flicka. Tillslut anländer vi på Lager 157 som planerat, och jag går tillslut därifrån med en ny tröja,ett par skor, ett linne och en klocka. Mäkta nöjd men även otillfredsställd. Jag och min kära vän E spenderar sedan resten av dagen med att kolla tv,dricka öl och spela spel.

Nu är jag lämnad ensam, full...igen, och saknar min älskade.

Dock har jag kommit underfund med att jag inte saknar henne sååå mycket. Eller no-shit, jag saknar henne så att det gör ont, men om jag bara hade fått några enstaka sms från henne lite då och då så hade det lugnat mitt sinne och ALLT hade varit bra. Dock slutar det alltid med att jag inte hör ifrån min sköna och blir istället tvungen att skicka något själv, varpå jag får ett svar kanske två timmar senare... det suger, och trots att hon då skriver att hon tänker på mig känns det högst otroligt då det tar ca tio sekunder att skicka iväg ett sms för att visa att man bryr sig.

Men som jag sa, jag har vant mig vid tanken av att hon är borta, och jag längtar mest tills hon kommer hem. Oron har blivit något annat.. odefinierbart hittills, men jag vet i alla fall att jag älskar henne och att jag kommer vara ytterst glad att se henne igen.

Men nu ligger vi där, det är min säng, min lägenhet och min flickvän. Inom mig mig växer ett obehag som jag aldrig känt tidigare, en sorts oro som jag vet inte kommer gå över för än hon är tillbaka i mina armar igen. 

Hon åker snart, är borta i fem dagar, och återvänder till mig. Vi pratar om allt och ingenting, hon försäkrar mig om att jag inte behöver oroa mig, men trots det så växer oron i mig starkare och starkare. Jag gråter inte just nu, men jag vet att så fort hon satt sin fot utanför min dörr så kommer tårarna att bryta fram igen och min galenskap kommer börja växa sig starkare och starkare.

Men just nu ligger hon bara där, hon är underbar som alltid. Hon förklarar sin ångest, jag förklarar min. Hon försäkrar mig om att hon alltid kommer vara min, men min oro grundar sig fortfarande i allt kommer vara annorlunda om fem dagar. Jag har ingen aning om vad som skulle förändras, antagligen inget, men räds ändå möjligheten. Vi pratar om hur vi träffades, hur allt kändes då,om hur förbannat mycket vi ville ha varandra och jag hoppas att dessa känslorna kommer hålla i sig tills hon återvänder. Vi pratar om hennes resa. Vid detta laget är jag bara lycklig för att slippa följa med. Trots att jag vill vara vid henne varje sekund för att se henne, hålla ett vakande öga på flickan jag satsat dom sista skärvorna av mitt hjärta på, så är jag ändå lättad. Jag slipper vantrivas i andras sällskap än hennes.

Tillslut går hon, hennes tåg avgår snart och avfärden är oundviklig trots att ingen av oss vill vara utan varandra. Jag håller om henne krampaktigt och känner hur tårarna börjar tränga fram. Hon är ute ur dörren och vattenfallen placeras under mina ögon. Hur ska allt gå, kommer vi fortfarande älska varandra om fem dagar? 

Jag somnar tillslut om med tårar i ögonen, hade jag sovit lite mer under dom senaste känsloladdade dagarna så hade jag nog gråtit tills solen gick upp, men icke. Jag vaknar efter någon timma och känner mig mer ensam än någonsin tidigare. 

Dagen går, jag mår fruktansvärt, jag saknar henne mer än vad som är tillåtet. Jag kollar på Family guy, sätter mig vid datorn, kollar på mer Family guy, allt för att hålla mig sysselsatt. Jag skickar dessutom iväg några sms till henne för att försäkra henne om att jag älskar henne, och för att jag hoppas på att detta kanske kan driva bort någon eventuell fruktansvärd händelse trots att jag litar på henne. Detta är min första semesterdag och jag hade endast vilja vara med henne men istället ältar jag min ångest. 

Många timmar går, jag äter, mår dåligt och saknar. 

En vän ringer, vi dricker öl, det är trevligt men jag tänker på henne. 

Jag är hemma igen, skriver detta, dricker vin och blir mer full.

Jag saknar henne mer än någonsin, och oron för att allt ska förändras växer och växer. Känslan av att jag skulle bli galen av att hon åkt börjar arta sig, snart är jag där, total galenskap! Jag litar på henne.. men allt kan förändras ändå.

JAG VILL JU BARA VARA MED HENNE!

Imorgon får vi se hur jag känner, känslorna pendlar ständigt.

Nu går jag i och för sig händelserna lite i förväg då jag inte fått tillstånd att göra en utav recensionerna än, men halva grejen till att jag vill skriva den är för att jag ska få fixa allt själv. Jag vet dock inte varför jag vill det... Antagligen för att bekräfta mig själv. Tillfredsställelsen i att läsare öser komplimanger över än är otroligt givande. Jag är även den sortens person som behöver höra att jag är duktig lite då och då för att faktiskt kunna tro på det, min självkännedom har även blivit så bra med åren att jag är medveten om detta. Jag behöver nog inte höra dessa komplimanger alls egentligen för jag har ett självförtroende som vissa skulle slå under midjan för att få, men det är endock väldigt trevligt.

Jag sitter och sneglar på min MSN nu när jag skriver detta och inser hur förbannat mycket människor jag har där som jag aldrig pratar med. Detta är inte människor som jag på något sätt inte vill prata med, även om den sorten också huserar i min kontaktlistan, men jag gör det bara inte. De jag faktiskt pratar med på min MSN är människor jag aldrig träffat i verkliga livet. Folk som gillat min musik och därmed tagit sig friheten att "adda" mig, folk som jag velat göra musik med, någon redaktionsmedlem,en kille som haft sex till en av mina låtar och en och annan total främling som jag av någon konstig anledning vet allt om. De är textförkläddna vålnader som antagligen någon gång har bekräftat min existens och därmed finns de där de gör. Trots att jag aldrig har träffat de så skulle jag hellre byta de mot många som jag har träffat, och därför stannar de kvar i min kontaktlista.

Vart vill jag komma med detta? Jag vet inte.. Antagligen till att jag komma fram till att jag inte är den fjanten längre som söker komplimanger i varenda hörn av en människa. Jag har vuxit, blivit självsäker... men trots detta tillräckligt ödmjuk för att inse att jag fortfarande kan behöva ett litet bekräftelserus ibland. Nu har jag dock sållat ut många människor i mitt liv som tagit mer energi än de gett, och kvar har jag en underbar skara nära och kära som jag älskar. Dock skall jag inte sopa under mattan att det finns många fina människor som jag tyvärr aldrig pratar med längre..

Jag är Brand New, och det känns allt som jag gör nuförtiden också.. Men gör det det för dig?

Jag har jobbat. Det är en insats i sig, ett imponerande initiativtagande...

Jag har kommit fram till att jag är rätt dålig på att hantera alkohol, eller.. jag blir ju aldrig spyfull och står som en fontän ner i en toalettholk medan någon kär vän står bakom min rygg och åtagit sig uppdraget att hålla hår eller dylikt. Men däremot kan jag bli en riktigt bitterfitta så fort som allt inte går riktigt som jag vill.. 

När vi anlände till festen var jag tok peppad, det minglades, dracks och skojades.. skit trevligt verkligen. Sen började jag störa mig på musiken, SJÄLVKLART, musiken är ju det viktigaste för mig, jag kan omöjligtvis vara lycklig på en fest om inte jag får höra lite bra musik då och då.. och jag har fan inte höga krav haha. Detta följdes upp med att jag började störa mig på människor, fråga mig inte varför för det vet jag inte själv..bitterfitta som sagt. Sedan saknade jag P. som tycktes hålla till på alla ställen där jag inte var, och jag var överallt.. Det är ju inte möjligt tänker ni, om han är överallt så måste ju hon vara där någonstans med.. men icke haha. Sen när vi väll sågs så kunde jag väll fått lite gladare besked, i och för säg så överreagerar jag ju.. mest p.g.a dålig ordval från min respektives sida kombinerat med en kommentar från.. ehh. 

Här någonstans så orkar jag verkligen inte med människor längre och börjar sakna den nyktra verkligheten, Göteborg och P. ,som jag precis gått ifrån p.g.a av min bitterhet konstigt nog. Jag gick ut och satte mig vid motorvägen en stund för att röka en cigg, tänka lite och även för att känna att hemma inte var så långt bort. Därefter hämta jag en av skivorna som jag bränt till festen, satte mig i min bil och lyssnade på min egen jävla musik.. detta låter ju sjukt patetiskt, och det var det antagligen också men fan vad härligt det var. 

Efter en stund hitta P. mig i bilen och vi gick in, äntligen fick jag vara med henne igen och allt kändes genast bättre. Förutom det faktum att jag kände mig som en komplett jubelidiot, men det hör väll till.

Sammanfattningsvis, jag är en dålig fyllekavaljer. Jag blir mer svartsjuk än jag vågar erkänna och följden blir bitterhet, jag vägrar i sin tur säga vad jag känner för att jag vet att det jag känner är idiotiskt vilket gör mig till en sur liten enstöring som drar sig undan från människor och skapar min egen lilla lyckliga värld med hjälp av saker som musik. Jag är helt värdelös men nu när jag skriver det här känns det lite gött också konstigt nog, fråga mig inte varför. Kanske är den insikten, kanske är det för att P fortfarande gillar mig trots att jag är sådan.. och vad fan jag är inte sådan här jämnt.. DET SKA NI VETA!

MUSIK:

Snart är det midsommar, jag har försökt ställa samman någon form av sommarskiva till festen jag skall tillbringa midsommarafton på. Jag vill mestadels fylla hela skivan med Håkan Hellström, något jag misstänker inte är fullt så uppskattat som man hade kunnat önska. Det är en svår konst att bemästra, blandbandet alltså.. Att få 30 personer på samma plats att inte bli uttråkade är ingen enkel match, detta tycks dock vara en uppgift som jag alltid tar mig an, och misslyckas allt som oftast med. Det är ju inte direkt som att någon ber mig göra en skiva, jag bara gör den.. sedan står jag på mina bara knän och trycker upp den i ansiktet på festinnehavaren. Oftast så brukar man få komma tre-fyra låtar in på skivan innan någon får nog, men denna gången ska det bli annorlunda... eller? Det kommer inte bli annorlunda alls.. haha, förhoppningsvis blir alla för fulla för att tänka på musiken och då kan jag ockupera skivspelaren för att sedan PEAKA!

Först tänkte jag göra en skiva med BARA sommarlåtar, eller sommar-aktiga låtar. Detta har dock slutat upp i att jag sitter med femton gamla låtar som jag har fina minnen till, och lika många nya som är perfekta att skaffa minnen till. Men jag tänker såhär.. Hur fel kan Movits, The Kooks, Joel Alme,James Yuill, Patrick Wolf, Organismen, Beirut, Jack Penate, Noah And The Whale m.m m.m bli? Blanda detta med lite Calvin Harris, La Roux och annat dansant musik så är det klaffat och klart!

Här får ni en gammal sommarfavorit:

Men jag har tänkt mycket på saker och ting i min omgivning det senaste, mycket nutid.. mycket dåtid. Jag har en tendens att snurra in i mina mörkaste tankar för att sedan kliva in i dessa fantasier som om dom vore verklighet. Många saker börjar som de värsta möjliga scenariona i situationer jag hamnat i eller förr eller senare antagligen kommer att hamna i. 

Jag tänker mycket på saker som jag gått igenom och som lett till att jag blivit lite mindre lycklig,lite mera lycklig och även situationer som gjort att jag är den jag är idag. Glada minnen är jag dock inte mycket för, dom tycks försvinna ur mitt medvetande lika snabbt som dom upplevs. Det är antagligen därför jag har beslutat att ha med mig min kamera så mycket som möjligt denna sommaren, endast för att kunna se tillbaka på den och tänka "Fan, detta var ju inte så tråkigt ändå". 

I.o.m att det trillat in en underbar människa i mitt liv så tänker jag på andra som kommit för att sedan försvinna ur det igen. Det var tider då min mamma fick ljuga för min skull, endast för att jag skulle kunna umgås med mina närmaste vänner. Tider då många av mina vänner trillade in på spår som jag aldrig velat ta del av. Tider med både lyckliga och olyckliga stunder. Tider som jag idag antagligen inte skulle byta ut mot något annat, men ändå känner ångest över varje gång som de spritter omkring i huvudet på mig. Det är den här tiden som satt sina spår i mig, inte fan bryr jag mig om att jag var den ocoolaste i det coola gänget idag, men jag tänker på det på tok för ofta.

Jag har ingen anledning att vara ledsen, och det är jag inte heller, fan jag är lyckligare nu än jag kan minnas. Men det senaste så har det känts som att jag blivit FÖR uppskattad, det känns inte normalt, det har aldrig varit så innan.. Jag har då fan aldrig varit bra på något, eller det är åtminstone inget jag har fått höra.. fast nu ljuger jag.. jag har fått höra det, men som jag nämnde tidigare, glada minnen är väldigt flyktiga för mig. 

Nu står jag här med mer lycka än jag vet hur man ska hantera, och jag är rädd att jag tappar greppat om allt och slutar upp tomhänt.

Hela detta inlägget grundar sig nog i en oroa som växt i mig, delvis från mina värsta scenarion som rullar ständigt i huvudet på mig. Men även för att allt är FÖR bra, när kommer allt gå åt skogen som allt annat? Aldrig hoppas jag.. och jag ska ta mig fan se till att det blir så, i alla fall det som jag kan påverka.

Innan jag postar musiken så vill jag passa på att tacka allt och alla som gjort att jag är den jag är idag, tack för alla fina minnen, underbara vänner, min fantastiska familj men framförallt tack för alla dåliga erfarenheter. Det är dom som gjort att jag vet vem jag är idag, och även gjort att jag vetat vad jag velat ha...och jag tror minsann att jag har fått det nu, och denna gången ska jag ta vara på varendaste minut av det.

Jag ligger i en stuga i skogen, bredvid mig har jag en varm kropp, och jag hade lika gärna kunnat vara tretton år och okysst. Det var precis så det kändes, som om alla mina tidigare erfarenheter inte kunde hjälpa mig nu. Som att varenda kyss,kram och tår som tidigare hade rört min kropp inte räknades; som om allting var nytt. Som om varenda ord jag yttra var det viktigaste jag någonsin sagt och att all kärlek i världen var oändlig.

Jag var pojke igen, en naiv liten pojke som varken visste rätt eller fel. En pojke som hade lärt sig via film att man absolut inte skulle blotta sin själ för någon, men likaså inte kunde hålla inne ett endaste ord som strömmade ur hans hjärta. Detta osårade hjärta som ännu inte visste om att orden som nu slank ur munnen på pojken skulle lika snabbt kunna refuseras och återvända som knivblad. 

Det är en minuts tystnad, en minut som lika gärna skulle kunna vara en livstid där tidenstand inte bet, där ovissheten över svaret skulle vara det som tog kål på än. Det infinner sig ett obehag över att inte veta något men känna allt. Mörkret tillåter mig inte att se personen bredvid och jag kan bara fantisera över dom hemska minspelen som sker i dom svarta skuggorna.

Så sker det.. Allt man kan drömma om. Jag är fortfarande pojke, men äventyret har börjat. Jag har fått tillåtelse att vandra ner i samma dimma som jag gått vilse i så många gånger tidigare, men denna gången är det annorlunda, precis som gången innan det, och gången innan det..  Allting är likadant fast ändå är allting annorlunda.

Igår blev jag en pojke igen. En pojke som har erfarenheter,ärr och minnen men som lämnade sitt gamla hjärta bakom sig för att fylla på sitt nya på både bra och dåliga minnen. 

En pojke som inte har något att förlora, men allt att vinna.

Fördelen med arbete är ju oftast att man slipper tänka på saker och ting, men jag kände att så fort  som jag kom hem så kom en massa tankar om saker som jag måste ta tag i fram. Jag som verkligen var helt slut när jag kom hem, sängen kallade mer än någonsin och efter att ha duschat bort 100kg jord så var jag redo att krypa till kojs... men icke. 

Jag kan inte sova längre, jag har tappat förmågan.. eller snarare, jag kan inte sluta tänka när jag ska sova. Jag tänker på allt mellan himmel och jord, vissa saker mer än andra, men fy fan vad jobbigt det börjar bli. Inatt sov jag 30min.. värt, och så upp och jobba på det. Nu sitter jag här som en zombie och skall alldeles strax försöka få mig några minuter i sängen, håll tummarna för mig. Annars får jag börja svepa nightcaps som utav bara helvete för att detta ska funka.. är så jävla trött på mina tankar som hindrar mig från sömn...pissråtta (<<<< Årets svordom 2009)

Musik skall ni ha, och idag blir det passande Insomnia med Pete Philly And The Perquisite. Underbart bra duo som ni verkligen borde titta närmare på.