Gågatan

Jag ligger i en stuga i skogen, bredvid mig har jag en varm kropp, och jag hade lika gärna kunnat vara tretton år och okysst. Det var precis så det kändes, som om alla mina tidigare erfarenheter inte kunde hjälpa mig nu. Som att varenda kyss,kram och tår som tidigare hade rört min kropp inte räknades; som om allting var nytt. Som om varenda ord jag yttra var det viktigaste jag någonsin sagt och att all kärlek i världen var oändlig.

Jag var pojke igen, en naiv liten pojke som varken visste rätt eller fel. En pojke som hade lärt sig via film att man absolut inte skulle blotta sin själ för någon, men likaså inte kunde hålla inne ett endaste ord som strömmade ur hans hjärta. Detta osårade hjärta som ännu inte visste om att orden som nu slank ur munnen på pojken skulle lika snabbt kunna refuseras och återvända som knivblad. 

Det är en minuts tystnad, en minut som lika gärna skulle kunna vara en livstid där tidenstand inte bet, där ovissheten över svaret skulle vara det som tog kål på än. Det infinner sig ett obehag över att inte veta något men känna allt. Mörkret tillåter mig inte att se personen bredvid och jag kan bara fantisera över dom hemska minspelen som sker i dom svarta skuggorna.

Så sker det.. Allt man kan drömma om. Jag är fortfarande pojke, men äventyret har börjat. Jag har fått tillåtelse att vandra ner i samma dimma som jag gått vilse i så många gånger tidigare, men denna gången är det annorlunda, precis som gången innan det, och gången innan det..  Allting är likadant fast ändå är allting annorlunda.

Igår blev jag en pojke igen. En pojke som har erfarenheter,ärr och minnen men som lämnade sitt gamla hjärta bakom sig för att fylla på sitt nya på både bra och dåliga minnen. 

En pojke som inte har något att förlora, men allt att vinna.