Gågatan

Jag har kommit fram till att jag är rätt dålig på att hantera alkohol, eller.. jag blir ju aldrig spyfull och står som en fontän ner i en toalettholk medan någon kär vän står bakom min rygg och åtagit sig uppdraget att hålla hår eller dylikt. Men däremot kan jag bli en riktigt bitterfitta så fort som allt inte går riktigt som jag vill.. 

När vi anlände till festen var jag tok peppad, det minglades, dracks och skojades.. skit trevligt verkligen. Sen började jag störa mig på musiken, SJÄLVKLART, musiken är ju det viktigaste för mig, jag kan omöjligtvis vara lycklig på en fest om inte jag får höra lite bra musik då och då.. och jag har fan inte höga krav haha. Detta följdes upp med att jag började störa mig på människor, fråga mig inte varför för det vet jag inte själv..bitterfitta som sagt. Sedan saknade jag P. som tycktes hålla till på alla ställen där jag inte var, och jag var överallt.. Det är ju inte möjligt tänker ni, om han är överallt så måste ju hon vara där någonstans med.. men icke haha. Sen när vi väll sågs så kunde jag väll fått lite gladare besked, i och för säg så överreagerar jag ju.. mest p.g.a dålig ordval från min respektives sida kombinerat med en kommentar från.. ehh. 

Här någonstans så orkar jag verkligen inte med människor längre och börjar sakna den nyktra verkligheten, Göteborg och P. ,som jag precis gått ifrån p.g.a av min bitterhet konstigt nog. Jag gick ut och satte mig vid motorvägen en stund för att röka en cigg, tänka lite och även för att känna att hemma inte var så långt bort. Därefter hämta jag en av skivorna som jag bränt till festen, satte mig i min bil och lyssnade på min egen jävla musik.. detta låter ju sjukt patetiskt, och det var det antagligen också men fan vad härligt det var. 

Efter en stund hitta P. mig i bilen och vi gick in, äntligen fick jag vara med henne igen och allt kändes genast bättre. Förutom det faktum att jag kände mig som en komplett jubelidiot, men det hör väll till.

Sammanfattningsvis, jag är en dålig fyllekavaljer. Jag blir mer svartsjuk än jag vågar erkänna och följden blir bitterhet, jag vägrar i sin tur säga vad jag känner för att jag vet att det jag känner är idiotiskt vilket gör mig till en sur liten enstöring som drar sig undan från människor och skapar min egen lilla lyckliga värld med hjälp av saker som musik. Jag är helt värdelös men nu när jag skriver det här känns det lite gött också konstigt nog, fråga mig inte varför. Kanske är den insikten, kanske är det för att P fortfarande gillar mig trots att jag är sådan.. och vad fan jag är inte sådan här jämnt.. DET SKA NI VETA!

MUSIK: