Gågatan

Jag har kommit fram till att jag är rätt dålig på att hantera alkohol, eller.. jag blir ju aldrig spyfull och står som en fontän ner i en toalettholk medan någon kär vän står bakom min rygg och åtagit sig uppdraget att hålla hår eller dylikt. Men däremot kan jag bli en riktigt bitterfitta så fort som allt inte går riktigt som jag vill.. 

När vi anlände till festen var jag tok peppad, det minglades, dracks och skojades.. skit trevligt verkligen. Sen började jag störa mig på musiken, SJÄLVKLART, musiken är ju det viktigaste för mig, jag kan omöjligtvis vara lycklig på en fest om inte jag får höra lite bra musik då och då.. och jag har fan inte höga krav haha. Detta följdes upp med att jag började störa mig på människor, fråga mig inte varför för det vet jag inte själv..bitterfitta som sagt. Sedan saknade jag P. som tycktes hålla till på alla ställen där jag inte var, och jag var överallt.. Det är ju inte möjligt tänker ni, om han är överallt så måste ju hon vara där någonstans med.. men icke haha. Sen när vi väll sågs så kunde jag väll fått lite gladare besked, i och för säg så överreagerar jag ju.. mest p.g.a dålig ordval från min respektives sida kombinerat med en kommentar från.. ehh. 

Här någonstans så orkar jag verkligen inte med människor längre och börjar sakna den nyktra verkligheten, Göteborg och P. ,som jag precis gått ifrån p.g.a av min bitterhet konstigt nog. Jag gick ut och satte mig vid motorvägen en stund för att röka en cigg, tänka lite och även för att känna att hemma inte var så långt bort. Därefter hämta jag en av skivorna som jag bränt till festen, satte mig i min bil och lyssnade på min egen jävla musik.. detta låter ju sjukt patetiskt, och det var det antagligen också men fan vad härligt det var. 

Efter en stund hitta P. mig i bilen och vi gick in, äntligen fick jag vara med henne igen och allt kändes genast bättre. Förutom det faktum att jag kände mig som en komplett jubelidiot, men det hör väll till.

Sammanfattningsvis, jag är en dålig fyllekavaljer. Jag blir mer svartsjuk än jag vågar erkänna och följden blir bitterhet, jag vägrar i sin tur säga vad jag känner för att jag vet att det jag känner är idiotiskt vilket gör mig till en sur liten enstöring som drar sig undan från människor och skapar min egen lilla lyckliga värld med hjälp av saker som musik. Jag är helt värdelös men nu när jag skriver det här känns det lite gött också konstigt nog, fråga mig inte varför. Kanske är den insikten, kanske är det för att P fortfarande gillar mig trots att jag är sådan.. och vad fan jag är inte sådan här jämnt.. DET SKA NI VETA!

MUSIK:

Snart är det midsommar, jag har försökt ställa samman någon form av sommarskiva till festen jag skall tillbringa midsommarafton på. Jag vill mestadels fylla hela skivan med Håkan Hellström, något jag misstänker inte är fullt så uppskattat som man hade kunnat önska. Det är en svår konst att bemästra, blandbandet alltså.. Att få 30 personer på samma plats att inte bli uttråkade är ingen enkel match, detta tycks dock vara en uppgift som jag alltid tar mig an, och misslyckas allt som oftast med. Det är ju inte direkt som att någon ber mig göra en skiva, jag bara gör den.. sedan står jag på mina bara knän och trycker upp den i ansiktet på festinnehavaren. Oftast så brukar man få komma tre-fyra låtar in på skivan innan någon får nog, men denna gången ska det bli annorlunda... eller? Det kommer inte bli annorlunda alls.. haha, förhoppningsvis blir alla för fulla för att tänka på musiken och då kan jag ockupera skivspelaren för att sedan PEAKA!

Först tänkte jag göra en skiva med BARA sommarlåtar, eller sommar-aktiga låtar. Detta har dock slutat upp i att jag sitter med femton gamla låtar som jag har fina minnen till, och lika många nya som är perfekta att skaffa minnen till. Men jag tänker såhär.. Hur fel kan Movits, The Kooks, Joel Alme,James Yuill, Patrick Wolf, Organismen, Beirut, Jack Penate, Noah And The Whale m.m m.m bli? Blanda detta med lite Calvin Harris, La Roux och annat dansant musik så är det klaffat och klart!

Här får ni en gammal sommarfavorit:

Men jag har tänkt mycket på saker och ting i min omgivning det senaste, mycket nutid.. mycket dåtid. Jag har en tendens att snurra in i mina mörkaste tankar för att sedan kliva in i dessa fantasier som om dom vore verklighet. Många saker börjar som de värsta möjliga scenariona i situationer jag hamnat i eller förr eller senare antagligen kommer att hamna i. 

Jag tänker mycket på saker som jag gått igenom och som lett till att jag blivit lite mindre lycklig,lite mera lycklig och även situationer som gjort att jag är den jag är idag. Glada minnen är jag dock inte mycket för, dom tycks försvinna ur mitt medvetande lika snabbt som dom upplevs. Det är antagligen därför jag har beslutat att ha med mig min kamera så mycket som möjligt denna sommaren, endast för att kunna se tillbaka på den och tänka "Fan, detta var ju inte så tråkigt ändå". 

I.o.m att det trillat in en underbar människa i mitt liv så tänker jag på andra som kommit för att sedan försvinna ur det igen. Det var tider då min mamma fick ljuga för min skull, endast för att jag skulle kunna umgås med mina närmaste vänner. Tider då många av mina vänner trillade in på spår som jag aldrig velat ta del av. Tider med både lyckliga och olyckliga stunder. Tider som jag idag antagligen inte skulle byta ut mot något annat, men ändå känner ångest över varje gång som de spritter omkring i huvudet på mig. Det är den här tiden som satt sina spår i mig, inte fan bryr jag mig om att jag var den ocoolaste i det coola gänget idag, men jag tänker på det på tok för ofta.

Jag har ingen anledning att vara ledsen, och det är jag inte heller, fan jag är lyckligare nu än jag kan minnas. Men det senaste så har det känts som att jag blivit FÖR uppskattad, det känns inte normalt, det har aldrig varit så innan.. Jag har då fan aldrig varit bra på något, eller det är åtminstone inget jag har fått höra.. fast nu ljuger jag.. jag har fått höra det, men som jag nämnde tidigare, glada minnen är väldigt flyktiga för mig. 

Nu står jag här med mer lycka än jag vet hur man ska hantera, och jag är rädd att jag tappar greppat om allt och slutar upp tomhänt.

Hela detta inlägget grundar sig nog i en oroa som växt i mig, delvis från mina värsta scenarion som rullar ständigt i huvudet på mig. Men även för att allt är FÖR bra, när kommer allt gå åt skogen som allt annat? Aldrig hoppas jag.. och jag ska ta mig fan se till att det blir så, i alla fall det som jag kan påverka.

Innan jag postar musiken så vill jag passa på att tacka allt och alla som gjort att jag är den jag är idag, tack för alla fina minnen, underbara vänner, min fantastiska familj men framförallt tack för alla dåliga erfarenheter. Det är dom som gjort att jag vet vem jag är idag, och även gjort att jag vetat vad jag velat ha...och jag tror minsann att jag har fått det nu, och denna gången ska jag ta vara på varendaste minut av det.

Jag ligger i en stuga i skogen, bredvid mig har jag en varm kropp, och jag hade lika gärna kunnat vara tretton år och okysst. Det var precis så det kändes, som om alla mina tidigare erfarenheter inte kunde hjälpa mig nu. Som att varenda kyss,kram och tår som tidigare hade rört min kropp inte räknades; som om allting var nytt. Som om varenda ord jag yttra var det viktigaste jag någonsin sagt och att all kärlek i världen var oändlig.

Jag var pojke igen, en naiv liten pojke som varken visste rätt eller fel. En pojke som hade lärt sig via film att man absolut inte skulle blotta sin själ för någon, men likaså inte kunde hålla inne ett endaste ord som strömmade ur hans hjärta. Detta osårade hjärta som ännu inte visste om att orden som nu slank ur munnen på pojken skulle lika snabbt kunna refuseras och återvända som knivblad. 

Det är en minuts tystnad, en minut som lika gärna skulle kunna vara en livstid där tidenstand inte bet, där ovissheten över svaret skulle vara det som tog kål på än. Det infinner sig ett obehag över att inte veta något men känna allt. Mörkret tillåter mig inte att se personen bredvid och jag kan bara fantisera över dom hemska minspelen som sker i dom svarta skuggorna.

Så sker det.. Allt man kan drömma om. Jag är fortfarande pojke, men äventyret har börjat. Jag har fått tillåtelse att vandra ner i samma dimma som jag gått vilse i så många gånger tidigare, men denna gången är det annorlunda, precis som gången innan det, och gången innan det..  Allting är likadant fast ändå är allting annorlunda.

Igår blev jag en pojke igen. En pojke som har erfarenheter,ärr och minnen men som lämnade sitt gamla hjärta bakom sig för att fylla på sitt nya på både bra och dåliga minnen. 

En pojke som inte har något att förlora, men allt att vinna.