Gågatan

Men idag åkte hon iväg, med min bilnyckel dessutom, och det ska bli kul att se hur jag kommer klara mig. Det känns redan lite surt. Mestadels för att jag fick reda på att jag kanske kommer bli tvungen att sluta på jobbet pga att en arbetsgivare dragit in sitt kontrakt vilket leder till att halva firman jag jobbar på antagligen kommer få avgå. Detta suger sååå otroligt mycket att jag blir helt deprimerad bara av tanken. Önskar min älsk var här nu.

Jag har precis fixat en hel drös med manga serier och en stor bunt med musik som jag ska kurera mig med. Jag har ju inte direkt förlorat min flicka och jobb skiten är ju inte officiell än...

Här får ni lite musik:

Kid Cudi - Make Her Say(Ft. Kanye West & Common)

The XX - Crystalised

Mr Hudson - Everything Is Broken(Ft. Kid Cudi)

Bombadil - Honeymoon

Annars har jag bara väntat på att klockan ska bli... om en timma, då tar jag bilen och åker och hämtar min kära.

Allt känns lite konstigt dock, jag är typ nervös. Jag har ingen aning om varför men det kommer säkerligen bli underbart att se henne igen. Jag har handlat frukost till oss för imorgon, förhoppningsvis uppskattat. Jag har även precis klivit ut ur duschen och klätt upp mig.. eller upp och upp, jag har inte dragit på mig ett par mjukisar, förhoppningsvis uppskattat. Sen skall jag hämta henne, förhoppningsvis uppskattat. Jag gör allt för denna flicka för att hon skall älska mig, och för att hon ska förstå att jag älskar henne.. förhoppningsvis väldigt uppskattat haha.

Snart är hon här, lycka!

Det jag gjorde var att äta frukost för att sedan ta solstolen och gå ut och lägga mig för att få några soltimmar och även för att lyssna igenom en skiva som jag recenserade senare på dagen, se här: http://blog.whoa.nu/2009/08/06/whoa-preview-allyawan-blu-duk-tales-vol-3/

Efter att ha skrivit hela recensionen så tog jag bilen för att plocka upp B runt sjutiden. Vi drog ut till Delsjön för att bara chillaxa ett tag.

Sedan åkte jag vidare för att träffa N och E, vi spela spel och glodde på en sjukligt dålig film.

Angående min underbara partner så känns allt rätt bra, jag saknar henne och önskar verkligen att jag hade fått lite mer än ett sms på hela dagen, men sådant är livet och jag får ju trots allt se mitt hjärta imorgon. Ja snart är detta lilla eldprov över och med hittills så känns det fan ändå helt okej. Hade jag fått bestämma så hade hon förstått min oro lite bättre och stillat den oftare men vad fan ska man göra? Jag är en fjant som behöver höra ifrån min älskade titt som tätt... men jag är kär, och orolig.. sådan är jag.

När alarmet ljuder så ringer jag min bror och B, jag bestämmer möte med bror min på Linnéterrassen och går efter två välsmakande öl vidare för att möta upp B vid Colors.

Väl inne på Colors är det galet många människor, jag och B flänger omkring i dom mest konstiga konstellationer av människor och trivs ganska bra. Jag blir förfrågad av en skum brud om jag vill följa med ut på cigg, varpå jag tar B i armen och säger att endast om min vän får en cigarett också, Det får han. Väl ute så säger människan inte ett ord till oss efter att ha hostat upp cigaretterna, det slutar istället med att vi börjar prata med några av hennes vänner som jag träffat tidigare genom bekanta. De trodde naturligtvis att alla vi kände varandra men så var ju inte fallet, här borde B ha raggat på damerna men så blir det inte, eller det tror jag i alla fall inte. Vi skiljes tillslut åt, vilket antagligen var för det bättre. Sedan sluter vi upp med några gamla vänner till mig. Där pratar jag om min kära flickvän som farit iväg, och B var snabb med att fylla i att jag var en patetisk människa utan henne. 

Fler människor passerar under kvällens gång, bland annat en snubbe vars skiva jag skall recensera idag. Men i allt detta tumult så tänker jag bara på min kära flickvän heeela tiden. Dock har min galenskap lagt sig, jag har börjat vänja mig vid tanken av att hon är borta och det börjar kännas riktigt bra. Jag menar, jag älskar henne, hon älskar mig.. vad kan gå fel? Jag är mest glad för henne skull nu för att hon får göra nått roligt. Självklart hade jag velat ha henne här istället, men det är inte hela världen... Det var gårdagens slutsats, och det känns rätt bra. Fast ibland växer det upp små orosmoln i mig, men jag börjar bli en djävul på att dämpa det illa kvickt och ersätta det med kärleksfull längtan.

Jag vaknade igen vid 8:00 trots att mina väckarklocka var ställd på 9:00. Dock går jag inte upp för det, utan snozar ändå två gånger. Sedan slänger jag på mig mina trasor,hoppar in i bilen och kör ner för att möta E. Vi kör ett par mil där vi pratar om det ena, och även det andra. Det enda som jag egentligen tänker på dock är min flicka. Tillslut anländer vi på Lager 157 som planerat, och jag går tillslut därifrån med en ny tröja,ett par skor, ett linne och en klocka. Mäkta nöjd men även otillfredsställd. Jag och min kära vän E spenderar sedan resten av dagen med att kolla tv,dricka öl och spela spel.

Nu är jag lämnad ensam, full...igen, och saknar min älskade.

Dock har jag kommit underfund med att jag inte saknar henne sååå mycket. Eller no-shit, jag saknar henne så att det gör ont, men om jag bara hade fått några enstaka sms från henne lite då och då så hade det lugnat mitt sinne och ALLT hade varit bra. Dock slutar det alltid med att jag inte hör ifrån min sköna och blir istället tvungen att skicka något själv, varpå jag får ett svar kanske två timmar senare... det suger, och trots att hon då skriver att hon tänker på mig känns det högst otroligt då det tar ca tio sekunder att skicka iväg ett sms för att visa att man bryr sig.

Men som jag sa, jag har vant mig vid tanken av att hon är borta, och jag längtar mest tills hon kommer hem. Oron har blivit något annat.. odefinierbart hittills, men jag vet i alla fall att jag älskar henne och att jag kommer vara ytterst glad att se henne igen.

Men nu ligger vi där, det är min säng, min lägenhet och min flickvän. Inom mig mig växer ett obehag som jag aldrig känt tidigare, en sorts oro som jag vet inte kommer gå över för än hon är tillbaka i mina armar igen. 

Hon åker snart, är borta i fem dagar, och återvänder till mig. Vi pratar om allt och ingenting, hon försäkrar mig om att jag inte behöver oroa mig, men trots det så växer oron i mig starkare och starkare. Jag gråter inte just nu, men jag vet att så fort hon satt sin fot utanför min dörr så kommer tårarna att bryta fram igen och min galenskap kommer börja växa sig starkare och starkare.

Men just nu ligger hon bara där, hon är underbar som alltid. Hon förklarar sin ångest, jag förklarar min. Hon försäkrar mig om att hon alltid kommer vara min, men min oro grundar sig fortfarande i allt kommer vara annorlunda om fem dagar. Jag har ingen aning om vad som skulle förändras, antagligen inget, men räds ändå möjligheten. Vi pratar om hur vi träffades, hur allt kändes då,om hur förbannat mycket vi ville ha varandra och jag hoppas att dessa känslorna kommer hålla i sig tills hon återvänder. Vi pratar om hennes resa. Vid detta laget är jag bara lycklig för att slippa följa med. Trots att jag vill vara vid henne varje sekund för att se henne, hålla ett vakande öga på flickan jag satsat dom sista skärvorna av mitt hjärta på, så är jag ändå lättad. Jag slipper vantrivas i andras sällskap än hennes.

Tillslut går hon, hennes tåg avgår snart och avfärden är oundviklig trots att ingen av oss vill vara utan varandra. Jag håller om henne krampaktigt och känner hur tårarna börjar tränga fram. Hon är ute ur dörren och vattenfallen placeras under mina ögon. Hur ska allt gå, kommer vi fortfarande älska varandra om fem dagar? 

Jag somnar tillslut om med tårar i ögonen, hade jag sovit lite mer under dom senaste känsloladdade dagarna så hade jag nog gråtit tills solen gick upp, men icke. Jag vaknar efter någon timma och känner mig mer ensam än någonsin tidigare. 

Dagen går, jag mår fruktansvärt, jag saknar henne mer än vad som är tillåtet. Jag kollar på Family guy, sätter mig vid datorn, kollar på mer Family guy, allt för att hålla mig sysselsatt. Jag skickar dessutom iväg några sms till henne för att försäkra henne om att jag älskar henne, och för att jag hoppas på att detta kanske kan driva bort någon eventuell fruktansvärd händelse trots att jag litar på henne. Detta är min första semesterdag och jag hade endast vilja vara med henne men istället ältar jag min ångest. 

Många timmar går, jag äter, mår dåligt och saknar. 

En vän ringer, vi dricker öl, det är trevligt men jag tänker på henne. 

Jag är hemma igen, skriver detta, dricker vin och blir mer full.

Jag saknar henne mer än någonsin, och oron för att allt ska förändras växer och växer. Känslan av att jag skulle bli galen av att hon åkt börjar arta sig, snart är jag där, total galenskap! Jag litar på henne.. men allt kan förändras ändå.

JAG VILL JU BARA VARA MED HENNE!

Imorgon får vi se hur jag känner, känslorna pendlar ständigt.