Gågatan

Men jag har tänkt mycket på saker och ting i min omgivning det senaste, mycket nutid.. mycket dåtid. Jag har en tendens att snurra in i mina mörkaste tankar för att sedan kliva in i dessa fantasier som om dom vore verklighet. Många saker börjar som de värsta möjliga scenariona i situationer jag hamnat i eller förr eller senare antagligen kommer att hamna i. 

Jag tänker mycket på saker som jag gått igenom och som lett till att jag blivit lite mindre lycklig,lite mera lycklig och även situationer som gjort att jag är den jag är idag. Glada minnen är jag dock inte mycket för, dom tycks försvinna ur mitt medvetande lika snabbt som dom upplevs. Det är antagligen därför jag har beslutat att ha med mig min kamera så mycket som möjligt denna sommaren, endast för att kunna se tillbaka på den och tänka "Fan, detta var ju inte så tråkigt ändå". 

I.o.m att det trillat in en underbar människa i mitt liv så tänker jag på andra som kommit för att sedan försvinna ur det igen. Det var tider då min mamma fick ljuga för min skull, endast för att jag skulle kunna umgås med mina närmaste vänner. Tider då många av mina vänner trillade in på spår som jag aldrig velat ta del av. Tider med både lyckliga och olyckliga stunder. Tider som jag idag antagligen inte skulle byta ut mot något annat, men ändå känner ångest över varje gång som de spritter omkring i huvudet på mig. Det är den här tiden som satt sina spår i mig, inte fan bryr jag mig om att jag var den ocoolaste i det coola gänget idag, men jag tänker på det på tok för ofta.

Jag har ingen anledning att vara ledsen, och det är jag inte heller, fan jag är lyckligare nu än jag kan minnas. Men det senaste så har det känts som att jag blivit FÖR uppskattad, det känns inte normalt, det har aldrig varit så innan.. Jag har då fan aldrig varit bra på något, eller det är åtminstone inget jag har fått höra.. fast nu ljuger jag.. jag har fått höra det, men som jag nämnde tidigare, glada minnen är väldigt flyktiga för mig. 

Nu står jag här med mer lycka än jag vet hur man ska hantera, och jag är rädd att jag tappar greppat om allt och slutar upp tomhänt.

Hela detta inlägget grundar sig nog i en oroa som växt i mig, delvis från mina värsta scenarion som rullar ständigt i huvudet på mig. Men även för att allt är FÖR bra, när kommer allt gå åt skogen som allt annat? Aldrig hoppas jag.. och jag ska ta mig fan se till att det blir så, i alla fall det som jag kan påverka.

Innan jag postar musiken så vill jag passa på att tacka allt och alla som gjort att jag är den jag är idag, tack för alla fina minnen, underbara vänner, min fantastiska familj men framförallt tack för alla dåliga erfarenheter. Det är dom som gjort att jag vet vem jag är idag, och även gjort att jag vetat vad jag velat ha...och jag tror minsann att jag har fått det nu, och denna gången ska jag ta vara på varendaste minut av det.